"Varför har vi träslöjd i skolan?" - om kunskaper för framtiden

Igår fick jag en dröm uppfylld - en debatt om synen på kunskap. I den här drömmen ingick flera perspektiv på kunskap från personer som har tankar och erfarenhet, men inte är politiker. Sven-Eric Liedman, Stefan Fölster (Svenskt näringsliv) och Lars Benon (Globala gymnasiet) gav sin syn på kunskap, framtiden och skolans roll. Pedagogikprofessorn Ingrid Carlgren skulle också ha varit med, men var tyvärr sjuk. En panel av lärare och ett par gymnasieelever gav sina perspektiv.

Salen på ABF-huset var sprängfylld av åhörare som var intresserade av detta samtal. Jag tror att många av dem som fyllde salen igår har samma känsla som jag - nämligen att "sanningarna" om skolans tillstånd ibland är oreflekterade och saknar analys. Skolan har ju varit i politikens hetluft i flera år, och utbildningsminister Jan Björklund har inte låtit skolreformerna ligga och bero. Min känsla har länge varit att utbildningspolitiken präglas av yta och lättköpta argument, men att djupgående analyser av reformernas konsekvenser saknas. Begrepp som "kunskapsskolan" och "flumskolan" har delat upp utbildningsvärlden i två läger där ett anses syssla med "riktig kunskap" och "ordning och reda" och det andra inte. Men i medietexterna saknas definitioner på vilken kunskap som är viktig, och varför.Vad är det unga behöver ha med sig in i framtiden, och vad ska det ha det till? Samma dag hade DN meddelat att de nya yrkesprogrammen på gymnasiet inte lockar så många elever, trots att tanken var att de skulle ge yrkeskunskaper som ger en säker framtid för eleverna och samhället. Är det inte yrkeskunskaper eleverna anser att de behöver? Det är säkert heller ingen slump att merparten av åhörarna till debatten var lärare. Många "tyckare" uttalar sig tvärsäkert om skolan och lösningar, men var är lärarnas röst? Och elevernas?

Ett av syftena med gårdagens debatt att ge lärarna möjlighet att utifrån sin erfarenhet kommentera några av dem som faktiskt når ut i samhällsdebatten om skolan. Liedman har nyligen gett ut en uppmärksammad debattbok, Hets!, där han ifrågasätter riktningen i de pågående utbildningsreformerna. Dessa är, enligt Liedman, alltför inriktade på fakta och prov, medan framtiden kommer att kräva förmågan till kritiskt tänkande av de unga. Lärarpanelen gav honom både ris och ros i debatten. Sevilay Brännström, lärare på Fryshuset gymnasium, höll med Liedman om viktigheten i lek- och lustfyllt lärande, och talade passionerat om lärares engagemang i att faktiskt försöka skapa lust till lärande. Samma argument bemöttes av Fölster med att lek innebär att kunskapen serveras. I stället behöver, enligt Fölster, individen själv lära sig att lära. Lisa Eklöv, lärare på Kärrtorps gymnasium, ifrågasatte riktigheten i Liedmans påstående om att skolan sysslar för mycket med fakta. I stället gick hon på Fölsters linje om kunskapens föränderlighet, och menade att kärnämnen, självkänsla och stabilitet är det som skolan ska ge unga inför framtiden.

Fölster har tidigare engagerat sig i skoldebatten med sin bok Den orättvisa skolan. Hans inställning till skolreformerna är att det är viktigt att mäta vad eleverna lär sig, och knöt i går detta till vuxenvärldens ansvar att ge förutsättningar för ungas lärande. Fölster varnade med detta för att skylla på elevernas individuella förutsättningar och sociala bakgrund. Det senare inlägget mötte motstånd hos Brännström, som menar att hon i sin vardag ser hur social bakgrund reproduceras, och att reformerna är en tillbakagång. Fölsters framtidsperspektiv är att kunskaper är föränderliga, snabbt föråldras och att vi inte idag kan slå fast vad framtiden kräver. Han menar därför att kärnämnen och sociala förmågor är viktiga, och han förordar att man hittar nya former för lärande där man inte behöver sitta i ett klassrum.

Benon talade om vikten av att tänka utanför ramarna, att tänka tvärvetenskapligt och att förbereda unga för en framtid vi inte känner till. Han pekade på framtidskompetenser som innovativitet, kreativitet, entreprenörskap, människosyn och digital kompetens. Benon menade att unga i grunden är intresserade, och att man kan lyfta elevernas motivation genom att fokusera på stora, viktiga frågor som hållbar utveckling.

Mats Pettersson, lärare på Fryshusets gymnasium, menade att samhället och ungas situation har förändrats, men att skolans innehåll är i stort sett samma som på hans åttiotvååriga pappas tid. Även Linus, elev på Fryshusets gymnasium, ifrågasatte framtidsrelevansen i skolans innehåll när han förundrades över att hans lillebror som går i grundskolan lär sig hur man svarvar i trä men inget om hur man skriver i Word. Filip ställde frågor som ramar in hela kunskapsdebatten: Varför lär vi oss det här? Vad behöver vi lära oss? Pettersson efterlyste framtidsvisioner i debatten och pekade på att många "tyckare" i skolfrågorna saknar reell kunskap. Som ett exempel lyfte han fram bristen i elevnärvaro som ett akut problem i gymnasieskolan, och efterfrågade idéer om hur skolan kan bli så intressant att eleverna faktiskt går dit.

Eleverna, Linus och Karin, bidrog med två nya perspektiv när de sammanfattade debatten. Karin fokuserade behovet av skolans aktiva värdegrundsarbete. Hon menade att lärare skapar normer som eleverna påverkas av, och gav exempel i att flickorna används för att lugna ner pojkarna. Karin hävdar behovet av att lärarna arbetar aktivt mot könsnormen. Filip belyste en annan sida av prov och kunskapsmätningar när han efterlyste talet om hur eleverna mår. Han menade att alltför stora krav ger elever blödande magsår.

Uppfostran och värdegrund - ja tack!

Lärarnas tidning publicerar denna vecka en artikel med rubriken "Sämre jormån för värdegrunden". Förra veckan kunde man i samma tidning läsa artikeln "Uppfostran - nej tack!". Den artikeln bygger på en intervju med Samir El-Sabini, ordförande för Sveriges elevråds centralorganisation (Seco). Det är relevanta synpunkter som förs fram av El-Sabini, synpunkter som anknyter till väldigt intressanta och angelägna diskussioner. I princip håller jag med El-Sabini i hans kritik mot synen på ungdomar som "morgondagens medborgare", men jag vill hävda att det är just pga den människosynen som värdegrunden behövs - för att försäkra att unga behandlas som likvärdiga medborgare.

Själv gick jag i högstadiet innan värdegrunden uppfanns. Då fick de duktiga välja lag på idrottslektionerna, och det var helt okej att vissa alltid blev valda sist, eller förhandlades som barlast mellan lagen. Det fanns inga kvinnor i världshistorien, enligt historieböckerna, och språkbruk elever emellan var inget som diskuterades. Killarna kallade varandra "bögjävel", och själv fick jag ett utseenderelaterat öknamn av en manlig klasskamrat. Samma klasskamrat "retades" dagligen genom något som idag skulle betecknas som sexuella trakasserier. Men det här var som sagt på den tiden då värdegrunden inte var uppfunnen.

Idag är jag och mina klasskamrater från högstadiet vuxna, på väg mot medelåldern, och ingår i arbetslivet. Även i arbetslivet väljer vi lag, där vi tar in dem som är som vi själva. Kön, hudfärg och klass är etiketter som hjälper oss att styra in rätt personer till rätt lag. Sexuella trakasserier, diskriminering och ojämställdhet förekommer alltför ofta. Visst skulle vi behöva värdegrundsarbete, och visst skulle vi behöva uppfostras. El-Sabini ställer frågan om skolan behöver en särskild värdegrund och ifrågasätter att skolelever ska behöva uppfostras. Jag menar att skolan inte behöver, eller ens har, någon särskild värdegrund, men att unga OCH vuxna behöver uppfostras och behöver en duvning i värdegrund.

Eftersom vi har allmän skolplikt och utbildningssystemet utövar myndighet, utövar skolan fostran och värdegrund vare sig den är uttalad eller inte. Skolans skrivna värdegrund representerar de värden det svenska samhället ställer upp som ideal. Skolan är ingen fritt svävande byggnad med neutrala kunskaper som lärs ut och in. El-Sabini hävdar att det borde räcka att förmedla kunskap och diskutera utifrån Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Problemet med detta resonemang är att skolan ingår i ett sammanhang som genomsyras av värden och värdebaserade handlingar. Varje skolämne som ingår i grundskolans timplan finns där för att samhället värderar det som viktigt. Det finns inga rena kunskaper som inte bär några värden. Vårt samhälle värderar matematik, fysik, svenska, slöjd, SO, NO, moderna språk osv. Vårt samhälle värderar inte ockultism, frenologi eller astrologi tillräckligt mycket för att ge dem status som skolämnen. Samhällskunskap är ett relativt nytt ämne i den svenska skolan. Det är också ett ämne som kan utövas på många olika sätt och ges ett skiftande ämnesinnehåll, alltutifrån lärarens värderingar. Feminism, ekologism, liberalism, socialism osv. kan ges olika plats. Skolans värdegrund erbjuder en riktning för samhällskunskapsämnet. Matematik, däremot, framstår som ett värdeneutralt ämne med rätt och fel och facit längst bak i boken. Men även matematikämnet bygger på mänskliga tolkningar och ideal. Det finns inga perfekta cirklar i naturen, men ändå utgår matematiken från cirkeln som ett ideal. Detta ideal formar vår syn på världen, såväl realt som metaforiskt och som tankemodell. Min poäng är att värdegrunden speglas i mer än bara läroplansmålen och aktiva fostranshandlingar som temadagar och livskunskap. Skolan speglar vårt samhälles värderingar i allt som händer där. Och inte bara det - den bidrar också till att föra värdena vidare. Därför måste vi sätta ord på dem. Vi måste veta vad som händer i skolan.

Släpp kontrollen och sluta trotsa!

Rubriken är ett citat från en av deltagarna vid ett fantastiskt seminarium om Entreprenöriellt lärande på Fryshuset i går kväll (23/2). Citatet sammanfattar vad deltagararen tar med sig från de två föreläsarnas budskap. "Släpp kontrollen" kommer från John Steinberg som ställde lärarkontroll mot entreprenöriellt lärande, dvs. ett lärande som utgår från att söka motivation i elevens styrkor. Detta var intressant för mig, som ju också ställde kontroll mot entreprenöriellt lärande i ett tidigare blogginlägg.  "Sluta trotsa" handlar om att vuxna ska sluta trotsa ungdomars drivkraft. Citatet refererar till Fryshusets VD Johan Oljeqvist som hänvisade till familjepsykologen Jesper Juuls resonemang om trots när han talade om att leda unga. Juul menar ju att det barntrots vi ofta talar om som destruktivt egentligen är strävan efter självständighet, och att det egentligen är vuxna som trotsar barnen när vi motarbetar denna strävan. Johan Oljeqvist visade en bild på en graffitivägg och menade att detta egentligen är ett exempel på entreprenörskap, fast dyrt entreprenörskap.

Fler budskap från deltagarna:
- Ge beröm!
- Utgå från styrkor - utveckling och egen drivkraft!
- Utvecklingssamtal ska följa 80/20-princip. 80 % vad eleven är bra på dvs. styrkor. 20 % vad eleven kan bli bättre på!
- Entreprenöriellt lärande handlar om att göra
- Tar med mig 80%!
- Släpp kontrollen!
- Identifiera styrkor och lyft dem!
- Hur inte vad!
- Styrka! Se och lyft individen!
- Mer beröm - se det lyckliga i barnet/människan
- Låt eleverna ta ansvar, sluta trotsa!
- Lyssna och led
- Hur får du andra att lyckas?
- Äntligen ett begrepp för det jag arbetar med: Entreprenöriellt lärande!
- Hitta styrkor!
Sammanfattningsvis en fantastisk kväll. Tack alla!

Tigermamman rör upp debatt om barnuppfostran

Amerikanska Amy Chua rör upp känslor med sin bok där hon berättar om hur hon har trimmat sina barn till toppresultat i skolan och inom musiken. I DN Insidans artikelserie Piska eller morot? responderar svenska experter, som barnläkare Lars H Gustafsson, på Chuas uppfostringsmetoder, och menar att barn behöver uppmuntran och lek snarare än krav på prestation. Från mig känns det så främmande att "piska" sina barn till toppresultat att jag har svårt att uppröras över tigermamman. Någon kommenterade i DN att det tigermammans hårda schema för läxläsning och pianospel har hållit barnen ifrån det som är verkligt svårt; social träning i grupper. Det här kan vara intressant att sätta i perspektiv till den svenska "flumskolan" där barnen tränas i samarbete och problemlösning. Det är ju inte bra att svenska barn tappar i matematik och svenska i internationella undersökningar, men kanske lär de sig ändå något som de toppresterande finska barnen inte gör?

Antipluggkulturen och pluggkulturen

Lärarnas tidning rapporterar denna vecka att pojkar diskrimineras i betygssättningen. I ämnen som har nationella prov sätter lärare generellt högre betyg på kursen än resultatet på nationella provet indikerar. För flickor är skillnaden mellan resultat på nationella provet och betyget ännu större än för pojkarna. 
Det har länge varit känt att flickor får högre betyg än pojkar. Detta gäller inte bara Sverige, utan många länder i västvärlden. Vissa forskare talar om biologiska orsaker: pojkar mognar senare. Andra pekar på att utbildningssystemet och arbetsformerna i skolan gynnar flickorna. En tredje grupp menar att pojkarna ingår i en "antipluggkultur" där normer för maskulinitet och pojkarnas identitetsarbete hindrar dem från att plugga. Detta är i och för sig inget nytt då antipluggkulturen kan ses som kopplad till klass. Mats Trondman, ungdomsforskare, har skrivit om arbetarklassens pojkar som under under 1900-talet har har haft förväntningar på arbete direkt efter avslutad skolgång. Under industrialismens era behövdes inga betyg, för jobb fick man ändå, om man var skötsam. Efter 1990-talets strukturomvandling hamnade dessa pojkar i en gråzon då det inte längre gick lätt att få jobb i industrierna och samhället började kräva vidare studier. Den s.k. Pisaundersökningen över kunskapsmätningar i OECD-länderna som presenterades före jul visade att skillnaderna mellan pojkar och flickor mycket riktigt växer i Sverige, men det gör även skillnaderna mellan barn från olika socioekonomisk bakgrund. De som tappar mest i kunskaper är pojkar från underprivilegierade miljöer.

Och nu visar alltså Lärarnas tidning att även lärarnas betygssättning medverkar till skillnaderna i betygssättning. I DN:s (12/2) artikel om rapporten förs misstankar fram om att lärarna sätter betyg på uppförande snarare än faktiska kunskaper, och att detta gynnar flickorna. Jag tror att det kan ligga något i detta. Ända sedan 1994 har vi haft målrelaterade betyg som ska mäta hur mycket eleverna kan och förstår, men inte hur flitiga de är. Frågan är om detta har slagit igenom, eller om betygen fortfarande används för att belöna den som studerar, försöker, gör läxorna, kommer i tid, sitter still osv. För mig hänger detta ihop med tesen om "antipluggkulturen". Även lärarna ingår ju i samma kultur som associerar "pluggkultur" med femininitet och "antipluggkultur" med maskulinitet. I "pluggkulturen" kodar man av lärarnas förväntningar och beter sig på önskvärt sätt. I "antipluggkulturen"krockar lärarnas förväntningar med förväntningarna från traditionellt maskulina (och klassbundna) normer. Resultatet: Lägre betyg för pojkar.

Barnperspektiv

Jag var i dag på ett seminarium hos 40-årsjubilerande BRIS. Temat var barns utsatthet för våld och övergrepp, och talarna hämtades från de yrkesgrupper som möter dessa barn: barnläkare, jurister, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Talarna var duktiga, men det de berättade var mindre tilltalande. Våld och övergrepp rapporteras alltmer, BRIS-samtalen blir fler och man bedömer att mörkertalet är stort. Talarna var eniga om att det är ett problem att barns berättelser inte blir hörda och trodda och att samverkan mellan grupperna brister. Flera formulerade också att barnperspektivet saknas. I stället råder ett föräldraperspektiv.


Man talar ofta om barnperspektiv. Men vad är det egentligen? BRIS webbsida "Barnperspektivet" utgår från FN:s barnkonvention om barns rättigheter. Den innehåller ett antal artiklar som "Alla barn har lika värde" och "Barnets bästa ska komma i första hand". Inom pedagogiken talar man också om barnperspektiv när man menar "barn med eget värde som barn" och inte "barn som ofullständiga vuxna". För mig blir barnperspektiv i både betydelserna intressant när det gäller utbildning och fostran. Med ett barnperspektiv borde vi väl då utgå från de ungas bästa i just den ålder de är - och inte bara vad de kan komma att behöva i vuxenlivet. Med mindre barn blir detta enkelt - barn i förskolan behöver få leka. Men vad behöver äldre barn och tonåringar just i den ålder de är? Behöver de lära sig att sitta stilla? Behöver de få betyg? Behöver de grupparbeten? Det blir lätt att vi bara talar om vad de unga behöver lära sig för framtiden; för arbetslivet behöver de lära sig problemlösning, samarbete och disciplin. För sin framtida hälsas skull behöver de lära sig goda vanor med kost och idrott. För sin framtida privatekonomi behöver de grundläggande matematik och ekonomi. Men vad behöver en tolvåring just när den är tolv år?

Jag menar inte att vi ska ta bort allt det nyttiga och framtidsorienterade - det är ju för framtiden vi har skolan. Men jag testar en tanke här: med ett barnperspektiv kanske vi i högre grad kan fokusera på nuet och anpassa skolan till det de unga behöver just i sin ålder. Även äldre barn och tonåringar kanske behöver leka? Experimentera med färger? Röra sig? Uppfinna? Samtala? Sjunga? Utan att det måste finnas en nyttig användning i framtiden. Utan att det behöver betygsättas. Utan bara för att de unga behöver det och tillbringar så mycket tid i skolan att de måste få tid för det de behöver. Som sagt - bara ett test av en tanke...

Den fostrande barnlitteraturen

Först sätter jag kaffet i vrångstrupen och tror att jag läser fel - en barnbok om koncentrationsläger? Den danska bilderboken Lägret jämför barndomen med ett koncentrationsläger och illustrerar med bilder som tydligt associerar till Auschwitz. I DN (7/2):s recension framgår att boken ingår i en rörelse av danska barnböcker som utmanar uppfattningar om vad en barnbok kan vara. Jag har inte läst boken själv och kan inte avgöra om detta är ett lyckat sätt att bryta mot normerna i barnlitteraturen, men den lyckas verkligen få en att tänka till.

Barnlitteraturen har alltid haft krav på sig att vara pedagogisk, dvs. fostrande, och böcker som har brutit mot normerna har mött kritik. I samhällsutvecklingen har i vissa fall våra kulturella värderingar vuxit ikapp med de normbrytande böckerna, och i andra har kulturen vuxit ifrån böckerna. Ett välkänt, omstormat, litterärt exempel är Pippi Långstrump som när hon föddes var normbrytande och farlig, medan hennes självständighet idag räknas som ett eftersträvansvärt ideal för flickor. Samma Pippi har en pappa som är negerkung i Söderhavet. Pappans frånvaro skulle förmodligen förklaras på ett annat sätt om Pippi hade skrivits idag. Vår tids barnböcker utmanar gärna normerna på ett medvetet sätt, som i Kenta och barbisarna (Pija Lindenbaum) som avslutas med könsgemensamt fotbollsspel i svepande ballerinakjolar.

Ibland känns det som om vi tänker att allt vi utsätter våra barn för automatiskt klistrar fast sig på dem och får dem att bete sig likadant. Därför är barnkultur väldigt intressant som tidsdokument. I dag fnissar vi lite åt det vi upprördes av igår, och i vissa fall förfasar vi oss idag åt det vi accepterade igår. Vad blir vi mest upprörda över idag? Könsroller, våld, utseendefixering och konsumism kanske? För några veckor sedan hörde jag i P1:s Stil en barnboksredaktör som lite sorgset jämförde kläderna i den nutida barnlitteraturens illustrationer med dem hon mindes från 50-talet. Hon menade att kläderna på dagens barnboksfigurer i dag är neutrala och tidlösa, medan 50-talskläderna bildade stilideal för flickorna.

Frågan är om vi ställer vi samma pedagogiska krav på vuxenkultur - eller är vi vuxna färdigfostrade?

När det gäller Lägret utmanar den normen om att barnlitteraturen ska framställa världen som snäll och trygg. Normexemplet Bullerbyn är väl så välanvänt som barndomsideal att det är slitet. I senaste Barnposten visar Barnens bokklubb på en rörelse av barnböcker som kräver lite mer av läsaren. Frågan är väl om Lägret alls är en barnbok. Jag har som sagt inte läst den, men misstanken föds att den är mer kulturpolitik än barnbok.