Ledarskap för entreprenöriellt lärande?

"Entreprenörskap ska enligt regeringens nationella strategi löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet" står det på Skolverkets webbplats (http://www.skolverket.se/). Min misstanke är att detta är ett utslag av regeringens arbetslinje och en skolpolitik där anställningsbarhet och nyttotänkande är ledande begrepp. I texterna om entreprenörskap hittar man också formuleringar om "arbetslivets krav" och "egenföretagande". Men - glädjande nog handlar största delen av Skolverkets texter om entreprenöriellt lärande som ett pedagogiskt förhållningssätt - ett förhållningssätt som andas tilltro till människans utvecklingsmöjligheter snarare än ekonomiskt nyttotänkande.

Så här definierar Skolverket entreprenöriellt lärande: "Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet,

självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta." Det glädjer mig att Skolverket för fram begrepp som brukar associeras till "flumskolan" snarare än "kunskapsskolan" för att anknyta till Folkpartiets etikettering av skolsystemet.

Nu hoppas jag bara att det entreprenöriella lärandet kommer att kunna förverkligas i en reformerad skola där kontroll och  styrning har varit ledord för förändringarna. Jag är av uppfattningen att allt vi gör i skolan sänder signaler till eleverna om vad som är viktigt. Fler kunskapsmätningar och tidigare betyg sänder en signal om att vi vill kontrollera att eleverna arbetar hårt och lär sig mycket. Dessa kontrollinstrument ska också fungera som "morot" och "kvitto" på att de lär sig och lär sig rätt. Den som ska kontrollera och utdela moroten och kvittot är vuxensamhället - inte eleverna själva. Det är allstå yttre motivation snarare än inre motivation som ska göra jobbet. Starkare styrning av innehållet i ämnesplanerna sänder en signal om att det finns vissa saker som är rätt att lära sig - säger vuxensamhället. Samtidigt ska skolan alltså uppmuntra till självtillit, nyfikenhet och mod att ta risker. Jag vill flagga upp för att dessa signaler kanske strider mot varandra.

För mig baseras ledarskap på ett pedagogiskt förhållningssätt som uttrycker vad som är viktigt i en verksamhet. Ledarstilen hos den som leder verksamheten (t.ex. en chef, en lärare eller myndighet), måste harmoniera med det pedagogiska förhållningssättet. För mig blir det motstridigt med en ledarstil som baseras på kontroll, styrning och yttre motivationsfaktorer (belöningar och bestraffningar) i en verksamhet som ska präglas av ett pedagogiskt förhållningssätt med ledorden "självtillit", "nyfikenhet" och "kreativitet". En utmaning för regeringen och skolan!

Kunskap och koll är vapen i arbetet mot mobbning

DN-artikeln "Program kan öka mobbning" rapporterar idag att Skolverket dömer ut s.k. "metoder" som skolor tillämpar för att komma tillrätta med mobbning. Skolverket har gjort en stor utvärdering av ett antal färdiga, namngivna, metoder som skolor använder i sitt mobbningsarbete. Granskningen gäller t.ex. Farstamodellen, SET och Skolkomet. Skolverkets kritik  hävdar att metoderna delvis kan vara ineffektiva, men även medföra ytterligare kränkningar av barnen. Dessutom visar rapporten att flickor och pojkar har olika behov av insatser. "De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket" i pressmeddelandet.

Vilka är då Skolverkets allmänna råd mot mobbning? Man kan sammanfatta dem med kunskap och koll. Kunskap - om vad trakasserier, diskriminering och kränkande behandling är, och om vad lagen säger om dessa. Det handlar om att betrakta barnens skolmiljö som en arbetsmiljö med samma krav som vuxnas. Koll - på den egna verksamheten: Vad gör vi? Hur talar vi? Hur har vi byggt upp skolan? Vilka signaler sänder vi till barnen med de gruppindelningar vi gör? Med schemat, undervisningen, lokalerna och de dagliga rutinerna? Hur trivs eleverna? Vad händer på lektionerna och på rasterna?

I slutändan handlar det väl om att inse att ansvaret för skolmiljön ligger på de vuxna. En skola är, precis som en vuxen arbetsplats, en organisation som bygger upp en organisationskultur som omfattar hur vi gör, säger och tänker i verksamheten. Nancy Dixon (1994) skriver om organisationskultur att den består av kollektiva, underliggande antaganden som i slutändan bottnar i den omgivande kulturens antaganden om människor. Det vidgar ansvaret för skolans kultur och arbetsklimat till oss alla. Om vi i vår kultur antar att individen är överställd kollektivet - då gör vi det i skolan också. Om vi i kulturen antar att individen ansvarar för sig själv - ja, då präglar det antagandet skolan också.

Så frågan är vilka värderingar och antaganden vi lever efter i vårt samhälle, och hur de genomsyrar verksamheter för unga. Tanken att ansvaret för arbetsmiljön i skolan ligger på oss vuxna hindrar inte att de unga ska få vara delaktiga. En som länge har hävat att förenklade metoder i värdegrundsarbetet är just förenklade är Örebroprofessorn i pedagogik, Tomas Englund, som jag träffade i höstas på en Passion pedagogik-träff. Hans tankar om deliberativ demokrati lyfter fram samtalet som verktyg för att unga ska vara delaktiga i demokrati- och värdegrundsarbetet. I ett deliberativt samtal stångas åsikter och värderingar mot varandra, och deltagarnas argument slipas. Läraren fungerar som en samtalsledare som strukturerar samtalet, men står inte för något facit. Själv är jag övertygad om samtalets kraft när det gäller värderingar. Ett tryggt samtalsklimat borgar för ett öppet samtal där man kan tycka vad man vill, men inte bete sig hur man vill.

Ny kunskap om inlärningsmetoder = gammal skåpmat

Elever lär sig mycket mera om en stor del av tiden ägnas åt prov, hävdar Karin Bojs på DN Vetenskap (23/1). Hon hänvisar till psykologisk forskning som har jämfört fyra olika inlärningsmetoder. I studien har man funnit att elever som fick dela upp sina studier av ett avsnitt med småprov klarade sig bäst vid en senare kunskapskontroll, och de som fick läsa samma avsnitt oavbrutet klarade sig sämst. Bojs lyfter också fram att det gick sämre för de elever som fick sätta in kunskaperna i en sk konceptkarta som, enligt Bojs, "omhuldas av en del pedagoger".

I artikeln är det underförstått att dessa rön ska stödja linjen "fler kunskapsmätningar" i skoldebatten och slå undan fötterna på de pedagoger som "omhuldar" sammanhang och förståelse. Jag tolkar rönen så här: "What's new?" Att man minns mer om man själv får formulera och sätta ord på sina kunskaper är ett annat sätta att uttrycka det, välkänt för lärare. Att man fördjupar sin kunskap om man får förklara för någon annan är ett annat. För några månader sedan hörde jag en utmärkt föreläsare och psykolog, Leif Strandberg, som har skrivit boken "Vygotskij i praktiken". En av hans grundteser är att starkare elever befäster sin kunskap genom att förklara för svagare elever. Det är också ett möjligt sätt att uppfylla den nya skollagens utfästelse att alla elever, även de som har lätt för sig, ska kunna utvecklas enligt sina förutsättningar.

Och här kommer vi till huvudpoängen med min kritik mot Karin Bojs artikel; prov är ett sätt att befästa sin kunskap, men det finns många fler. Jag är så trött på att skoldebatten tillåts vara så ytlig och att kunskapsbegreppet får vara så oproblematiserat. Låt oss ha en nyanserad diskussion kring lärande och kunskap i stället för att trumpeta ut vad som är rätt "inlärningsmetod" och hur den ska mätas. Det finns inga enkla inlärningsmetoder som fungerar för alla och hur vi mäter kunskap beror på hur vi definierar kunskap. Människor är komplexa och det är lärande också!