Kunskap och koll är vapen i arbetet mot mobbning

DN-artikeln "Program kan öka mobbning" rapporterar idag att Skolverket dömer ut s.k. "metoder" som skolor tillämpar för att komma tillrätta med mobbning. Skolverket har gjort en stor utvärdering av ett antal färdiga, namngivna, metoder som skolor använder i sitt mobbningsarbete. Granskningen gäller t.ex. Farstamodellen, SET och Skolkomet. Skolverkets kritik  hävdar att metoderna delvis kan vara ineffektiva, men även medföra ytterligare kränkningar av barnen. Dessutom visar rapporten att flickor och pojkar har olika behov av insatser. "De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket" i pressmeddelandet.

Vilka är då Skolverkets allmänna råd mot mobbning? Man kan sammanfatta dem med kunskap och koll. Kunskap - om vad trakasserier, diskriminering och kränkande behandling är, och om vad lagen säger om dessa. Det handlar om att betrakta barnens skolmiljö som en arbetsmiljö med samma krav som vuxnas. Koll - på den egna verksamheten: Vad gör vi? Hur talar vi? Hur har vi byggt upp skolan? Vilka signaler sänder vi till barnen med de gruppindelningar vi gör? Med schemat, undervisningen, lokalerna och de dagliga rutinerna? Hur trivs eleverna? Vad händer på lektionerna och på rasterna?

I slutändan handlar det väl om att inse att ansvaret för skolmiljön ligger på de vuxna. En skola är, precis som en vuxen arbetsplats, en organisation som bygger upp en organisationskultur som omfattar hur vi gör, säger och tänker i verksamheten. Nancy Dixon (1994) skriver om organisationskultur att den består av kollektiva, underliggande antaganden som i slutändan bottnar i den omgivande kulturens antaganden om människor. Det vidgar ansvaret för skolans kultur och arbetsklimat till oss alla. Om vi i vår kultur antar att individen är överställd kollektivet - då gör vi det i skolan också. Om vi i kulturen antar att individen ansvarar för sig själv - ja, då präglar det antagandet skolan också.

Så frågan är vilka värderingar och antaganden vi lever efter i vårt samhälle, och hur de genomsyrar verksamheter för unga. Tanken att ansvaret för arbetsmiljön i skolan ligger på oss vuxna hindrar inte att de unga ska få vara delaktiga. En som länge har hävat att förenklade metoder i värdegrundsarbetet är just förenklade är Örebroprofessorn i pedagogik, Tomas Englund, som jag träffade i höstas på en Passion pedagogik-träff. Hans tankar om deliberativ demokrati lyfter fram samtalet som verktyg för att unga ska vara delaktiga i demokrati- och värdegrundsarbetet. I ett deliberativt samtal stångas åsikter och värderingar mot varandra, och deltagarnas argument slipas. Läraren fungerar som en samtalsledare som strukturerar samtalet, men står inte för något facit. Själv är jag övertygad om samtalets kraft när det gäller värderingar. Ett tryggt samtalsklimat borgar för ett öppet samtal där man kan tycka vad man vill, men inte bete sig hur man vill.

Ny kunskap om inlärningsmetoder = gammal skåpmat

Elever lär sig mycket mera om en stor del av tiden ägnas åt prov, hävdar Karin Bojs på DN Vetenskap (23/1). Hon hänvisar till psykologisk forskning som har jämfört fyra olika inlärningsmetoder. I studien har man funnit att elever som fick dela upp sina studier av ett avsnitt med småprov klarade sig bäst vid en senare kunskapskontroll, och de som fick läsa samma avsnitt oavbrutet klarade sig sämst. Bojs lyfter också fram att det gick sämre för de elever som fick sätta in kunskaperna i en sk konceptkarta som, enligt Bojs, "omhuldas av en del pedagoger".

I artikeln är det underförstått att dessa rön ska stödja linjen "fler kunskapsmätningar" i skoldebatten och slå undan fötterna på de pedagoger som "omhuldar" sammanhang och förståelse. Jag tolkar rönen så här: "What's new?" Att man minns mer om man själv får formulera och sätta ord på sina kunskaper är ett annat sätta att uttrycka det, välkänt för lärare. Att man fördjupar sin kunskap om man får förklara för någon annan är ett annat. För några månader sedan hörde jag en utmärkt föreläsare och psykolog, Leif Strandberg, som har skrivit boken "Vygotskij i praktiken". En av hans grundteser är att starkare elever befäster sin kunskap genom att förklara för svagare elever. Det är också ett möjligt sätt att uppfylla den nya skollagens utfästelse att alla elever, även de som har lätt för sig, ska kunna utvecklas enligt sina förutsättningar.

Och här kommer vi till huvudpoängen med min kritik mot Karin Bojs artikel; prov är ett sätt att befästa sin kunskap, men det finns många fler. Jag är så trött på att skoldebatten tillåts vara så ytlig och att kunskapsbegreppet får vara så oproblematiserat. Låt oss ha en nyanserad diskussion kring lärande och kunskap i stället för att trumpeta ut vad som är rätt "inlärningsmetod" och hur den ska mätas. Det finns inga enkla inlärningsmetoder som fungerar för alla och hur vi mäter kunskap beror på hur vi definierar kunskap. Människor är komplexa och det är lärande också!