Kunskap och koll är vapen i arbetet mot mobbning

DN-artikeln "Program kan öka mobbning" rapporterar idag att Skolverket dömer ut s.k. "metoder" som skolor tillämpar för att komma tillrätta med mobbning. Skolverket har gjort en stor utvärdering av ett antal färdiga, namngivna, metoder som skolor använder i sitt mobbningsarbete. Granskningen gäller t.ex. Farstamodellen, SET och Skolkomet. Skolverkets kritik  hävdar att metoderna delvis kan vara ineffektiva, men även medföra ytterligare kränkningar av barnen. Dessutom visar rapporten att flickor och pojkar har olika behov av insatser. "De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket" i pressmeddelandet.

Vilka är då Skolverkets allmänna råd mot mobbning? Man kan sammanfatta dem med kunskap och koll. Kunskap - om vad trakasserier, diskriminering och kränkande behandling är, och om vad lagen säger om dessa. Det handlar om att betrakta barnens skolmiljö som en arbetsmiljö med samma krav som vuxnas. Koll - på den egna verksamheten: Vad gör vi? Hur talar vi? Hur har vi byggt upp skolan? Vilka signaler sänder vi till barnen med de gruppindelningar vi gör? Med schemat, undervisningen, lokalerna och de dagliga rutinerna? Hur trivs eleverna? Vad händer på lektionerna och på rasterna?

I slutändan handlar det väl om att inse att ansvaret för skolmiljön ligger på de vuxna. En skola är, precis som en vuxen arbetsplats, en organisation som bygger upp en organisationskultur som omfattar hur vi gör, säger och tänker i verksamheten. Nancy Dixon (1994) skriver om organisationskultur att den består av kollektiva, underliggande antaganden som i slutändan bottnar i den omgivande kulturens antaganden om människor. Det vidgar ansvaret för skolans kultur och arbetsklimat till oss alla. Om vi i vår kultur antar att individen är överställd kollektivet - då gör vi det i skolan också. Om vi i kulturen antar att individen ansvarar för sig själv - ja, då präglar det antagandet skolan också.

Så frågan är vilka värderingar och antaganden vi lever efter i vårt samhälle, och hur de genomsyrar verksamheter för unga. Tanken att ansvaret för arbetsmiljön i skolan ligger på oss vuxna hindrar inte att de unga ska få vara delaktiga. En som länge har hävat att förenklade metoder i värdegrundsarbetet är just förenklade är Örebroprofessorn i pedagogik, Tomas Englund, som jag träffade i höstas på en Passion pedagogik-träff. Hans tankar om deliberativ demokrati lyfter fram samtalet som verktyg för att unga ska vara delaktiga i demokrati- och värdegrundsarbetet. I ett deliberativt samtal stångas åsikter och värderingar mot varandra, och deltagarnas argument slipas. Läraren fungerar som en samtalsledare som strukturerar samtalet, men står inte för något facit. Själv är jag övertygad om samtalets kraft när det gäller värderingar. Ett tryggt samtalsklimat borgar för ett öppet samtal där man kan tycka vad man vill, men inte bete sig hur man vill.