Ny kunskap om inlärningsmetoder = gammal skåpmat

Elever lär sig mycket mera om en stor del av tiden ägnas åt prov, hävdar Karin Bojs på DN Vetenskap (23/1). Hon hänvisar till psykologisk forskning som har jämfört fyra olika inlärningsmetoder. I studien har man funnit att elever som fick dela upp sina studier av ett avsnitt med småprov klarade sig bäst vid en senare kunskapskontroll, och de som fick läsa samma avsnitt oavbrutet klarade sig sämst. Bojs lyfter också fram att det gick sämre för de elever som fick sätta in kunskaperna i en sk konceptkarta som, enligt Bojs, "omhuldas av en del pedagoger".

I artikeln är det underförstått att dessa rön ska stödja linjen "fler kunskapsmätningar" i skoldebatten och slå undan fötterna på de pedagoger som "omhuldar" sammanhang och förståelse. Jag tolkar rönen så här: "What's new?" Att man minns mer om man själv får formulera och sätta ord på sina kunskaper är ett annat sätta att uttrycka det, välkänt för lärare. Att man fördjupar sin kunskap om man får förklara för någon annan är ett annat. För några månader sedan hörde jag en utmärkt föreläsare och psykolog, Leif Strandberg, som har skrivit boken "Vygotskij i praktiken". En av hans grundteser är att starkare elever befäster sin kunskap genom att förklara för svagare elever. Det är också ett möjligt sätt att uppfylla den nya skollagens utfästelse att alla elever, även de som har lätt för sig, ska kunna utvecklas enligt sina förutsättningar.

Och här kommer vi till huvudpoängen med min kritik mot Karin Bojs artikel; prov är ett sätt att befästa sin kunskap, men det finns många fler. Jag är så trött på att skoldebatten tillåts vara så ytlig och att kunskapsbegreppet får vara så oproblematiserat. Låt oss ha en nyanserad diskussion kring lärande och kunskap i stället för att trumpeta ut vad som är rätt "inlärningsmetod" och hur den ska mätas. Det finns inga enkla inlärningsmetoder som fungerar för alla och hur vi mäter kunskap beror på hur vi definierar kunskap. Människor är komplexa och det är lärande också!