Tigermamman rör upp debatt om barnuppfostran

Amerikanska Amy Chua rör upp känslor med sin bok där hon berättar om hur hon har trimmat sina barn till toppresultat i skolan och inom musiken. I DN Insidans artikelserie Piska eller morot? responderar svenska experter, som barnläkare Lars H Gustafsson, på Chuas uppfostringsmetoder, och menar att barn behöver uppmuntran och lek snarare än krav på prestation. Från mig känns det så främmande att "piska" sina barn till toppresultat att jag har svårt att uppröras över tigermamman. Någon kommenterade i DN att det tigermammans hårda schema för läxläsning och pianospel har hållit barnen ifrån det som är verkligt svårt; social träning i grupper. Det här kan vara intressant att sätta i perspektiv till den svenska "flumskolan" där barnen tränas i samarbete och problemlösning. Det är ju inte bra att svenska barn tappar i matematik och svenska i internationella undersökningar, men kanske lär de sig ändå något som de toppresterande finska barnen inte gör?

Antipluggkulturen och pluggkulturen

Lärarnas tidning rapporterar denna vecka att pojkar diskrimineras i betygssättningen. I ämnen som har nationella prov sätter lärare generellt högre betyg på kursen än resultatet på nationella provet indikerar. För flickor är skillnaden mellan resultat på nationella provet och betyget ännu större än för pojkarna. 
Det har länge varit känt att flickor får högre betyg än pojkar. Detta gäller inte bara Sverige, utan många länder i västvärlden. Vissa forskare talar om biologiska orsaker: pojkar mognar senare. Andra pekar på att utbildningssystemet och arbetsformerna i skolan gynnar flickorna. En tredje grupp menar att pojkarna ingår i en "antipluggkultur" där normer för maskulinitet och pojkarnas identitetsarbete hindrar dem från att plugga. Detta är i och för sig inget nytt då antipluggkulturen kan ses som kopplad till klass. Mats Trondman, ungdomsforskare, har skrivit om arbetarklassens pojkar som under under 1900-talet har har haft förväntningar på arbete direkt efter avslutad skolgång. Under industrialismens era behövdes inga betyg, för jobb fick man ändå, om man var skötsam. Efter 1990-talets strukturomvandling hamnade dessa pojkar i en gråzon då det inte längre gick lätt att få jobb i industrierna och samhället började kräva vidare studier. Den s.k. Pisaundersökningen över kunskapsmätningar i OECD-länderna som presenterades före jul visade att skillnaderna mellan pojkar och flickor mycket riktigt växer i Sverige, men det gör även skillnaderna mellan barn från olika socioekonomisk bakgrund. De som tappar mest i kunskaper är pojkar från underprivilegierade miljöer.

Och nu visar alltså Lärarnas tidning att även lärarnas betygssättning medverkar till skillnaderna i betygssättning. I DN:s (12/2) artikel om rapporten förs misstankar fram om att lärarna sätter betyg på uppförande snarare än faktiska kunskaper, och att detta gynnar flickorna. Jag tror att det kan ligga något i detta. Ända sedan 1994 har vi haft målrelaterade betyg som ska mäta hur mycket eleverna kan och förstår, men inte hur flitiga de är. Frågan är om detta har slagit igenom, eller om betygen fortfarande används för att belöna den som studerar, försöker, gör läxorna, kommer i tid, sitter still osv. För mig hänger detta ihop med tesen om "antipluggkulturen". Även lärarna ingår ju i samma kultur som associerar "pluggkultur" med femininitet och "antipluggkultur" med maskulinitet. I "pluggkulturen" kodar man av lärarnas förväntningar och beter sig på önskvärt sätt. I "antipluggkulturen"krockar lärarnas förväntningar med förväntningarna från traditionellt maskulina (och klassbundna) normer. Resultatet: Lägre betyg för pojkar.