Barnperspektiv

Jag var i dag på ett seminarium hos 40-årsjubilerande BRIS. Temat var barns utsatthet för våld och övergrepp, och talarna hämtades från de yrkesgrupper som möter dessa barn: barnläkare, jurister, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Talarna var duktiga, men det de berättade var mindre tilltalande. Våld och övergrepp rapporteras alltmer, BRIS-samtalen blir fler och man bedömer att mörkertalet är stort. Talarna var eniga om att det är ett problem att barns berättelser inte blir hörda och trodda och att samverkan mellan grupperna brister. Flera formulerade också att barnperspektivet saknas. I stället råder ett föräldraperspektiv.


Man talar ofta om barnperspektiv. Men vad är det egentligen? BRIS webbsida "Barnperspektivet" utgår från FN:s barnkonvention om barns rättigheter. Den innehåller ett antal artiklar som "Alla barn har lika värde" och "Barnets bästa ska komma i första hand". Inom pedagogiken talar man också om barnperspektiv när man menar "barn med eget värde som barn" och inte "barn som ofullständiga vuxna". För mig blir barnperspektiv i både betydelserna intressant när det gäller utbildning och fostran. Med ett barnperspektiv borde vi väl då utgå från de ungas bästa i just den ålder de är - och inte bara vad de kan komma att behöva i vuxenlivet. Med mindre barn blir detta enkelt - barn i förskolan behöver få leka. Men vad behöver äldre barn och tonåringar just i den ålder de är? Behöver de lära sig att sitta stilla? Behöver de få betyg? Behöver de grupparbeten? Det blir lätt att vi bara talar om vad de unga behöver lära sig för framtiden; för arbetslivet behöver de lära sig problemlösning, samarbete och disciplin. För sin framtida hälsas skull behöver de lära sig goda vanor med kost och idrott. För sin framtida privatekonomi behöver de grundläggande matematik och ekonomi. Men vad behöver en tolvåring just när den är tolv år?

Jag menar inte att vi ska ta bort allt det nyttiga och framtidsorienterade - det är ju för framtiden vi har skolan. Men jag testar en tanke här: med ett barnperspektiv kanske vi i högre grad kan fokusera på nuet och anpassa skolan till det de unga behöver just i sin ålder. Även äldre barn och tonåringar kanske behöver leka? Experimentera med färger? Röra sig? Uppfinna? Samtala? Sjunga? Utan att det måste finnas en nyttig användning i framtiden. Utan att det behöver betygsättas. Utan bara för att de unga behöver det och tillbringar så mycket tid i skolan att de måste få tid för det de behöver. Som sagt - bara ett test av en tanke...