Den fostrande barnlitteraturen

Först sätter jag kaffet i vrångstrupen och tror att jag läser fel - en barnbok om koncentrationsläger? Den danska bilderboken Lägret jämför barndomen med ett koncentrationsläger och illustrerar med bilder som tydligt associerar till Auschwitz. I DN (7/2):s recension framgår att boken ingår i en rörelse av danska barnböcker som utmanar uppfattningar om vad en barnbok kan vara. Jag har inte läst boken själv och kan inte avgöra om detta är ett lyckat sätt att bryta mot normerna i barnlitteraturen, men den lyckas verkligen få en att tänka till.

Barnlitteraturen har alltid haft krav på sig att vara pedagogisk, dvs. fostrande, och böcker som har brutit mot normerna har mött kritik. I samhällsutvecklingen har i vissa fall våra kulturella värderingar vuxit ikapp med de normbrytande böckerna, och i andra har kulturen vuxit ifrån böckerna. Ett välkänt, omstormat, litterärt exempel är Pippi Långstrump som när hon föddes var normbrytande och farlig, medan hennes självständighet idag räknas som ett eftersträvansvärt ideal för flickor. Samma Pippi har en pappa som är negerkung i Söderhavet. Pappans frånvaro skulle förmodligen förklaras på ett annat sätt om Pippi hade skrivits idag. Vår tids barnböcker utmanar gärna normerna på ett medvetet sätt, som i Kenta och barbisarna (Pija Lindenbaum) som avslutas med könsgemensamt fotbollsspel i svepande ballerinakjolar.

Ibland känns det som om vi tänker att allt vi utsätter våra barn för automatiskt klistrar fast sig på dem och får dem att bete sig likadant. Därför är barnkultur väldigt intressant som tidsdokument. I dag fnissar vi lite åt det vi upprördes av igår, och i vissa fall förfasar vi oss idag åt det vi accepterade igår. Vad blir vi mest upprörda över idag? Könsroller, våld, utseendefixering och konsumism kanske? För några veckor sedan hörde jag i P1:s Stil en barnboksredaktör som lite sorgset jämförde kläderna i den nutida barnlitteraturens illustrationer med dem hon mindes från 50-talet. Hon menade att kläderna på dagens barnboksfigurer i dag är neutrala och tidlösa, medan 50-talskläderna bildade stilideal för flickorna.

Frågan är om vi ställer vi samma pedagogiska krav på vuxenkultur - eller är vi vuxna färdigfostrade?

När det gäller Lägret utmanar den normen om att barnlitteraturen ska framställa världen som snäll och trygg. Normexemplet Bullerbyn är väl så välanvänt som barndomsideal att det är slitet. I senaste Barnposten visar Barnens bokklubb på en rörelse av barnböcker som kräver lite mer av läsaren. Frågan är väl om Lägret alls är en barnbok. Jag har som sagt inte läst den, men misstanken föds att den är mer kulturpolitik än barnbok.